Text och foto: Marianne Vigtel Hølland

2009 köpte vi en liten, äldre timmerstuga på fjället. Den hade inget rinnande vatten, vinterväg eller plats för gästerna.

Efter några år av enkla förhållanden i stugan blev vi ”en del av” civilisationen och fick både vintervägar och erbjudanden om vatten. Då blev det naturligt att bygga ut.

Det projektplanerades, byggdes och dekorerades baserat på slow design-principer. Det kom inte på tal att riva den lilla själfulla timmerstugan, även om det förmodligen hade förenklat byggprocessen. Tvärtom, det handlade om att ta hand om vår gamla mysiga stuga. Vi ville att påbyggnaden skulle stå i tydlig kontrast till den gamla. Med ett strikt och mer modernt uttryck, utan att ta ifrån den gamla stugan dess naturliga ”karaktär”.

Det var en balansgång, och en av de strategier vi använde för att visuellt binda ihop de två stugkropparna var att återanvända gamla material. Till exempel byggdes nästan alla möblerna i stugan med material från över hundra år gammalt trä.

Utvändigt klädde vi stugan i furu behandlad med järnvitriol som snart gav stugan ett grått och väderbitet utseende. Vi byggde en stor skjutdörr till ett panoramafönster av den ”gamla” panelen från en närliggande gammal stuga som skulle rivas.  Detta var ett element som hjälpte till att ge stugan det uttryck vi ville ha.  

Stugan ligger i grov terräng och hade en hög grundmur. Det resulterade i att den upplevdes ”sväva”, som att det behövdes ytterligare förankring.

Vi testade olika typer av sten i grundmuren för att ge stugan den tyngd den behövde, men tyckte inte att någon av dem passade in.

När vi kom över en försäljningsannons med gamla takplattor av skiffer föll bitarna på plats – en mörk, nästan svart skiffer med ett vackert skimmer och som, utsatt för väder och vind, får rostfärgade toner.

Det finns långa traditioner för användning av skiffer; skiffertak har lagts sedan 1400-talet. Om du kör längs E6 genom Gudbrandsdalen kan du inte undgå att se alla vackra historiska gårdar med den karakteristiska skiffern på taket.

Vilken glädje att hämta inspiration från denna stolta tradition! Vi åkte till Lillehammer, fyllde släpet, och köpte murbruk och verktyg i samma sväng. 

Den hösten kavlade vi upp ärmarna och efter många långhelger var hela grunden täckt med den vackraste skiffer full av liv, lavar, mossa och det härliga varma uttrycket skiffern är så känd för. Det var för oss pricken över i.

De tjockaste hällarna användes runt stugan och på trappan till ingången. I och med detta flöt påbyggnaden in i terrängen och vi tycker att de två olika byggnaderna passar otroligt fint ihop nu.

Det känns bra att veta att vi kunde hjälpa till att ta hand om och använda material som annars hade gått till spillo. Samtidigt gjorde vi bra miljöval genom att begränsa konsumtionen och vårt miljöavtryck utan att kompromissa med slutresultatet. Vi fick vår vackra nya stuga, men med stora rustika detaljer som verkligen sticker ut.  

Ibland (ganska ofta i mina ögon) är det de gamla återanvända materialen som bidrar till det lilla extra.  Det är inte svårt, det tar bara lite längre tid.