Hur den hamnade där? Det är en historia värd att ta från början.

Året är 1991. Minera Skiffers VD Arnstein Sæteren har en ganska vanlig dag på jobbet när telefonen ringer. I andra änden hör han bruten engelska.

– Först trodde jag att det var någon som busringde. Vi hade en återförsäljare som gillade att skoja med mig på det där sättet, berättar Sæteren.

Men det skulle visa sig vara allt annat än på skoj. Mannen som talade var italienare och ringde från Dombås. Han ville träffas.

– Det var fortfarande oklart vad det egentligen handlade om, förutom att de var intresserade av sten. Men självklart stod dörren öppen och jag bjöd in dem på besök.

Bara några timmar senare dök italienarna upp hos Sæteren. De berättade att de behövde skiffer. Mycket skiffer. Volymerna var så stora att jag trodde jag såg i syne. Var det kanske ett skämt ändå?

– Beställningen omfattade betydligt mer än vad vi skulle kunna leverera på egen hand. Därför var jag tvungen att lyssna mig omkring och kontakta grannföretag för att få till ett samarbete. Det var inte det lättaste mitt under pågående semester, berättar han och tillägger:

– Jag minns att jag träffade en semestervakt som avslappnat satt och spelade schack på sin dator. Han tog snabbt ner fötterna från bordet när jag berättade om beställningen från Italien. Jag tror att han blev schack matt, skrattar Sæteren.

Detta skulle bli starten på ett litet exportäventyr för Minera Skiffer. Men hur – och varför – hamnade ett gäng italienare på just Arnstein Sæterens kontor? Svaret hittar vi självklart i Oppdalskifferns unika förträfflighet.

– Precis som brukligt hade man främst använt lokal sten i Aostadalen. Men tidens tand hade tärt på Serpentinostenen och många av taken i de små byarna behövde bytas ut. Dessutom byggdes fortfarande nya hus som också behövde kvalitetstak.

Och de lokala myndigheterna hade lärt sig: Serpentinostenen höll inte tillräckligt hög kvalitet. Samtidigt var de ålagda att använda sten. Och gamla traditioner från romarrikets tid är inget man skämtar bort.

– Att bevara det enhetliga uttrycket var naturligtvis viktigt för dem. Samtidigt kan klimatet i de norditalienska alperna vara ganska oförlåtande. Somrarna är vackra, men vintrarna kan vara kalla med mycket snö. Det är det inte alla tak som klarar.

Därför hade myndigheterna även ställt några konkreta tekniska krav på takmaterialet. Och när den lokala Serpentino inte var tillräckligt bra var de tvungna att vända blickarna utåt i världen. Och det var Norge de såg.

– Bergarterna i våra berg har miljoner år på nacken och har definitivt stått pall. Vår skiffer genomgick omfattande tester hos italienarna, men den klarade sig jättebra. Jag tror faktiskt inte att italienarna hittade någon annan sten som uppfyllde alla krav.

Och därmed var förälskelsen total. De upptäckte snabbt att Oppdalskiffern inte enbart var ljus, vacker och av hög kvalitet – den var dessutom enkel att anpassa.

– Skifferläggning är ju ett gammalt hantverk som gått i arv och i Aostadalen har de sin egen tradition när det gäller läggningsmönster. Uttrycket bearbetas ytterligare uppe på taket och därför var våra oregelbundna skifferplattor det perfekta materialet för dem att arbeta med.

Idag exporteras mindre mängder från Oppdal till Aostadalen. Leveranserna pågick i många år, tills myndigheterna lättade på de tekniska kraven och ändrade subventionssystemen. Men vitsorden om naturstenen från norr hade sedan länge spridit sig över alperna.

– Det dröjde inte länge förrän flera byar i regionen började ta kontakt. Telefonsamtalen kom från östra Frankrike, Schweiz och Österrike. Hela området hade fått smak för norsk skiffer och de betraktar sten från Nordeuropa som närproducerad, berättar Sæteren och avslutar:

– Än idag levererar vi Oppdalskiffer som hamnar på hustak i alperna. Det är vi stolta över.