Skifferns liv är långt men okomplicerat. Det formas och härdas under miljontals år, tills det plötsligt sprängs fram ur berget. Och när det händer är det inte alls osannolikt att Otto Ørstad kommer att stå lite längre upp i backen – med svartkrut på händerna och med en över 80 år gammal detonator i händerna.

– Jag jobbar med urtaget. I själva brottet. Där borrar jag hål och spränger ut skiffer till produktionen, säger han när han får frågan om vad jobbet handlar om.

Han arbetar som sprängbas på Mineras skifferbrott i Oppdal. Han har gjort det i 10 år nu, och de åren kommer till nytta. Att hantera sprängämnen är inte så bara, särskilt när det gäller värdefulla naturmaterial som ska bevaras.

– Mitt jobb är både enkelt och svårt. Jag gör ungefär samma sak varje dag, men samtidigt måste jag göra en bedömning från situation till situation. Hur djupt det behöver borras och hur mycket svartkrut som ska användas, säger sprängbasen.

För att få fram skiffer med tillräckligt hög kvalitet måste han använda svartkrut. Dynamit blir för starkt och explosivt, det förstör helt enkelt stenen.

– Det du har att luta dig mot, är din erfarenhet, och trots tio år på nacken är det alltid spännande att se resultatet efter en explosion. Även för en erfaren sprängbas pirrar det lite i magen när laddningen detonerar, men det brukar bli bra, försäkrar han.

Otto är en del av ett större arbetslag som arbetar tillsammans för att utvinna och hantera Oppdalsskiffer på bästa möjliga sätt. Innan han kan borra hålen och placera sitt svartkrut har någon noga bedömt området och tagit bort skog och lösa massor runt berget som ska sprängas.

– Det är en väldigt spännande process med en väldigt lång och rik tradition. Processen har inte förändrats mycket de senaste hundra åren. Vi använder fortfarande svartkrut och stenhuggarna arbetar fortfarande för hand, säger han.

Bearbetning av skiffer – hantverket.

Själva avfyrningsanordningen – detonatorn – som Ørstad använder är faktiskt från före kriget. Vilket betyder att det var samma som användes när Otto tillbringade sin barndom i skifferbygden.

– Utrustningen är solid och skifferproduktionen bygger mycket på tradition och erfarenhet. Det är ingen idé att ersätta något som fungerar så bra, förklarar han.

Växer du upp i Oppdal är det omöjligt att inte ha en relation till skiffer.

– Skiffer har alltid använts flitigt här i Oppdal och har varit en del av min vardag hela livet. Det fanns skiffer på varje tak när jag växte upp. Skiffermurar och trampsten, minns han.

Men det faktum att han själv skulle hamna i branschen tog sin tid. Det är bara tio år sedan han återvände till stenbrottet i Oppdal.

– Känner du att du är hemma nu?

– Jag tycker i alla fall om det jobb jag gör, säger han innan han tillägger:

– … Och jag är faktiskt hemma!