Foto: Lars Petter Pettersen

Vi har drivit jorden till bristningsgränsen och det är vårt ansvar att göra något åt det. Men det är brådskande. De bra besluten borde ha tagits i går.

Som Greta Thunberg sa till FN: ”Jag vill att du ska reagera som i en kris. Jag vill att du reagerar som om ditt hus brinner.”

Men vi har inte alltid varit konsumentmänniskor. För 11 000 år sedan var vi stenåldersfolk. Och tro det eller ej, då var vi också innovativa. Och kreativa. Varför? För att vi var tvungna att utkämpa en strid varje dag för att överleva.

För 11 000 år sedan var vi tvungna att jaga, samla och skörda. Varje dag. 365 dagar om året. Det var absolut nödvändigt för dig och din familj för att överleva. Och då var vi tvingade att samarbeta med naturen.

Knivar, yxor och pilspetsar. Tillgång till material som kunde formas till verktyg med extrem styrka och hållbarhet var avgörande. Om familjen inte kunde få mat, skulle de dö. Flinta finns inte naturligt i Norge. Så vad skulle vi använda då?

Stenåldersfolket var tvungna att hitta en lösning som redan fanns i naturen omkring oss. Och den som söker skall finna!

Lösningen fanns redan där, det fanns kvartsitskiffer i det norska berget – som redan för 11 000 år sedan var uråldriga. Och skiffern var inte bara stark och hållbar, till skillnad från flinta kunde skiffer slipas upp igen.

Skiffer är alltså perfekt för återanvändning.

De nordiska fyndigheterna av skiffer kommer från mäktiga sandstenslager, deponerade för 600–800 miljoner år sedan. Som genom bildandet av bergskedjorna har pressats ihop i rytmiska lager. Lager för lager har naturen under miljontals år arbetat som en skicklig smed, som med hammare, värme och tålamod har producerat tunna ämnen med extrem styrka.

De gamla är äldst sägs det, och det gäller även i geologins värld.

Vår skiffer har haft äran att uppleva otaliga istider. Först ut var Varangeri-eran för cirka 650-700miljoner år sedan och sedan har det varit återkommande istider. Allt detta har i miljontals år skalat av bergets lösa material.

Förvittrad sten har försvunnit och lämnat kvar det mest tåliga.

Så ända sedan stenåldersmänniskan gjorde denna viktiga upptäckt har vi använt skiffer som material.

Det äldsta skiffergolvet vi känner till är från 1000-talet, på Munkholmen i Trondheim, Norge. Skiffer har använts som takskiffer på ett utbrett sätt sedan 1400-talet och på många gårdar, bland annat som ladugårdsavskiljare.

Eftersom stenen var tung att transportera användes helst skiffer nära avlagringarna.

Det var inte förrän industrialiseringen på 1800-talet som produktionen och användningen av skiffer i hela landet ökade kraftigt

Sedan dess har skiffern varit älskad och hatad. Och konstigt nog, även om vårt hus som Greta Thunberg talar om har gått från glödande till brinnande har den nordiska skiffern, med sitt rekordlåga klimatavtryck, inte nödvändigtvis blivit mycket mer aktuell. Ekonomi har övertrumfat valet av hållbara material med låga koldioxidavtryck.

Men med en byggsektor som står för 40 procent av koldioxidutsläppen vi måste försöka göra vår generations konsumentmänniskor medvetna om att lokala skifferresurser kan bidra till vår framtida överlevnad – precis som de gjorde för stenåldersfolket.

FN:s mål för hållbar utveckling – världens gemensamma arbetsplan för att stoppa klimatförändringarna till 2030, innebär att vi – i motsats till för 11 000 år sedan måste nu bromsa kraftigt för att förhindra att vårt hus brinner ner till grunden.

Då måste vi inse att när vårt hus ska återställas, möbleras eller byggas på nytt måste vi göra det så miljövänligt som möjligt – genom att använda miljömässigt hållbara material.

Vi har framtidens guld i våra egna berg. Skiffern har smidts av jordens inre sedan urtiden. Det var precis som om den visste att vi skulle behöva den. En naturresurs på förvaring i bergen – som kan brytas, formas och ha nästan evigt liv i och på byggnader och interiörer.

Sommar som vinter skördar vi hundratals miljoner år gammal skiffer från berget och transporterar den bara några få kilometer till produktionshallen.

Där tillverkar stenhuggare fortfarande produkterna – på samma sätt som skiffern har delats i hundratals år: För hand, med enkla redskap. Skiktat som naturen har smidt den. Det finns inget annat sätt att göra det på.

Och visst, det finns otaliga hem, trädgårdar, torg och fantastiska byggnader med skiffer från Norge och Sverige. Men vi behöver mer. Varför?

Det är inte bara ett naturbaserat material som fortfarande bearbetas för hand, med de miljöfördelar det innebär. Utan precis som stenåldersmänniskan fick reda på för 11 000 år sedan – så är skiffern inte bara vacker, den är också extremt stark och hållbar.

Skiffern tål frost, snö, värme, sötvatten, saltvatten, syra, klimatförändringar och extrema belastningar – nästan utan underhåll – inom oöverskådlig framtid.

Skiffer är ett evigt naturmaterial som skyddar ytor och byggnader utan att förstöras. Därför kan du lägga skiffer över och under vatten, i tunnelbanestationer och i kontorsbyggnader. I entrén hemma eller vid den öppna spisen.

Och som en bonus kan allt lagt, skruvat eller murat återanvändas om och om igen.

Därför bör vi göra som när vi levde på stenåldern. Tänk då på skiffern som en möjlighet, inte bara som en sten. Det är en möjlighet att tänka nytt och hållbart – att bidra till våra egna och framtida generationers överlevnad. En naturresurs i form av en råvara som inte kräver förorenande produktion, endast bearbetning. Och det kommer att vara vackert och bestående i flera hundra, kanske till och med tusentals år.